Boendeproblem

Det finns många aspekter kring flyktingboenden i Sverige.

Men låt mig börja på Öland 1992.

Ur Bgf-intervju med Kenneth Sandberg 1997:

”Det överdrivet generösa mottagandet får inte bara … effekten av att ge signaler för fler att söka sig till Sverige, den uppmuntrar också till kravfullhet. Man lär sig att det lönar sig att vara missnöjd och ständigt kräva mer.

Kenneth nämner ett exempel från 1992, då det kom extremt många asylsökande och mottagningsresurserna var överansträngda. Ett av de många ställen som togs i anspråk för att göras till flyktingförläggning var en attraktiv turistanläggning vid Byerum sandbad på norra Öland. För asylsökande var den dock inte attraktiv, den låg alltför långt från närmaste stad.

Så när en grupp asylsökande i Malmö skulle att sändas dit blev det en två dagars sittstrejk. De strejkande blidkades genom att en särskild ´shopping´-busslinje upprättades mellan förläggningen och Borgholm.

När Byerum-anläggningen senare skulle återgå till att användas som turistanläggning var den så nedsliten, att den först måste totalrenoveras.”

 

Händelsevis var min mor född på Öland och som barn tillbringade jag varje sommar i närheten av Byerum Sandvik – jag minns hur jag uppfattade hotellanläggningen där som en yppersta lyx, bortom ekonomiskt räckhåll för mig och familjen.

Lyxigt, och med badmöjligheter, är det också på den stora anläggningen ”Wermlandia”, aktuell i dagarna.

Ur Fria Tider 27/9 2012:

”Värmländskt jättehotell ska bli exklusivt asylboende

Gym, SPA‑anläggning, jacuzzi, bastu och en enorm inomhuspool. Det är vad som väntar 160 romer, somalier, afghaner och araber inom kort – om Migrationsverket får som de vill. Myndigheten planerar nu att göra om hela det värmländska jättehotellet Wermlandia till ett exklusivt boende för asylsökare.”

 

En annan stor anläggning i Värmland, aktuell för samma ändamål, är Glavsta gård.

Om detta skriver Nationell Idag, nr 35/12: 

”Kommunalrådet är dock inte säker på att de drygt hundra zigenarna från Balkan och araberna från Syrien kommer att trivas. ´De är vana vid storstäder’, säger han till lokalmedia.”

 

Tidigare erfarenheter tyder på att kommunalrådet kan ha rätt. På Koppoms herrgård 1992 kastade kosovoalbaner två gånger ut möbler från övervåningen, i protest mot sin belägenhet, utan ”room-service”.

 

Om ett aktuellare fall av missnöje bland asylanter skriver Fria Tider den 15/3 -12:

”Partysugna flyktingbarn slog sönder boende

Sju ensamkommande flyktingbarn som uppger sig vara i 18-årsåldern fick inte skjuts till ett disco. Då beslutade de sig för att slå sönder sitt boende och kasta ägg, ketchup och mjölk över hela bostaden.”

Men ”party” kan också ordnas på plats, av asylanterna själva. Fria Tider den 9/8 -12:

”…Våldtäkten ska enligt åklagaren ha skett på asylslottet Westsura herrgård i juni i år. I en dusch- och bastubyggnad på området kom mannen åt att våldta flickan som befann sig på området av en händelse.”

Andra typer av boenden som nu erbjuds asylanter är stora och moderna villor, som i Laholm och Falkenberg.

 Tidigare  exempel av liknande slag har Västerås och Malmö visat prov på.

 Ett moment är här de boendes farhågor för en sämre boendemiljö och sänkta fastighetsvärden. Och risken för konsekvenser vid protester.

 

Vare sig asylanter bor i slott, herrgårdar, stora villor eller vanliga lägenheter så gäller att de ”anvisas” boenden, dvs behöver inte stå i bostadskö.

För vanliga svenskar blir  väntetiden desto längre.

I praktiken kan bostadslösa svenskar då stå inför två alternativ:

1. ta stora lån, för att kunna köpa en bostad.

2. bo kvar hemma hos föräldrarna.

Problemet med att ta lån är dubbelt:

• För att få låna måste man ha en inkomst.

• Skuldsättning är riskfylld. Bostadspriserna i Sverige är övervärderade, kanske med 26%

Vi kan alltså tala om en bostadsbubbla.  Denna kan spricka om räntorna går upp eller inkomsterna sjunker.

Den som saknar inkomst kan inte låna överhuvudtaget.  Vad som då återstår för många unga vuxna är att bo kvar hemma hos sina föräldrar,. Något som alltfler tvingas göra. Enligt SVT:s Agenda finns många unga vuxna – 20-34 år – som har inkomst genom vare sig arbete eller bidrag, har 0 kr i månadsinkomst och är ”mambos”.

Under de senaste fem åren har deras andel ökat med 50%De som tjänar noll kronor i månaden är nu den största inkomstgruppen bland unga vuxna.

Bristen på arbetslivserfarenhet och egen bostad kan sedan underminera båda kunnande och självförtroende, så att man kommer in i en ond cirkel.

 

Vad skulle, politiskt, kunna göras åt detta problem? Det vill jag diskutera i kommande bloggtext.

 

3 svar

  1. [...] verkar duga åt dom prominenta gästerna. Tyvärr så är inte det här det enda exemplet på otacksamhet från asylsökande i Sverige. Det verkar faktiskt vara mera regel än undantag. Kanske hade dom det bättre där dom [...]

  2. Tack för denna grundliga genomlysning av frågan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 123 andra följare

%d bloggers like this: