Argentinas kris


Argentina – en gång ett välmående land med stark ekonomi – genomgick en mycket svår kris under 90-talet och kring millennieskiftet.

Argentinarna förmådde ta sig igenom den allvarliga krisen. Inte utan svårigheter och stora uppoffringar – men de lyckades! Det är hoppingivande för oss andra.

Bakgrunden var ekonomiska problem som fördjupades efter militärjuntans fall 1983. Det handlade om en period fram till 2001, med de nyliberala presidenterna Alfonsin, Menem och de la Rua.

Argentinas skuldberg bara växte, till detta bidrog en utbredd korruption och en politik präglad av demagogi och löftessvek. IMF – Internationella Valutafonden – spelade i ett skede en central roll, genom att föreskriva “austerity measures”, alltså diverse åtstramningar i ekonomin – vilket bara förvärrade problemen.

Omfattande ”privatiseringar” verkställdes, dvs utförsäljningar av statliga företag och nationell egendom, till vrakpriser. Det blev också företagsnedläggelser, massavskedanden och lönesänkningar. Pensioner frös inne. Följden blev direkt svält. Enskilda individer hade inget att sätta emot – hellre låg lön än att vara hänvisad till gatan och tiggeri.

Om det under militärdiktaturen hade dödats i genomsnitt 5.000 personer per år blev antalet dödsoffer för den utbredda ohälsan bland argentinarna på 1990-talet ca 35.000 varje år.

Utan egna kontanter – vad gör man då? Många argentinare utvecklade bytesringar, skapade en byteshandel av varor och tjänster. Somliga ägnade sig åt att utvinna användbart material ur avfall och sopor. Underifrån utvecklades nya ekonomier.

Människor reagerade också politiskt – genom massdemonstrationer, strejker och ockupationer. De som blivit utan arbete kunde ju inte strejka, de organiserade istället vägspärrar. Sådana blockader förekom från början av 90-talet och framåt. ”Piqueteros” kallades de. Flera av dem dödades, många fler blev gripna av polisen, men ofta lyckades de i förhandlingar med staten driva igenom nya arbetstillfällen. ”Piqueteros” mötte, trots sina drastiska aktioner, förståelse hos den argentinska allmänheten.

Systemet med en fast valutakurs – peson knuten till dollarn – hade stabiliserat inflationen, men centralbanken blev tvingad att ta stora lån för att försvara valutan. 1998 förvärrades läget ytterligare, då utländska marknader försvann för argentinsk export. Företag slog igen och arbetslösheten gick upp. Kapitalflykten ökade.

Vid årsskiftet 2001/02 ställde Argentina in sina betalningar samtidigt som flera banker gick i konkurs. Många argentinare förlorade sina besparingar över en natt. Social oro följde, med butiksplundringar. Regimen svarade med undantagstillstånd och förbjöd samlingar i större grupper än tre personer.

Argentinarna kände att de inte längre hade något att förlora, det brast bara. Allt skedde spontant, utan ledare. Den 19 december 2001.


Konkret gick det så till att man från fönster och balkonger började slå på kastruller. Från början kanske mest för att avreagera sig. Detta spred sig dock snabbt. Det bekräftade att man var många, vilket gav mod.

Snart var man ute på gatorna, beväpnade med sina bestick, kastruller och grytlock. Det blev en ”cacerolazo”, som dessa bullerdemonstrationer skulle komma att kallas.

Ljudmattan signalerade motstånd och styrka. Man var många, ingen var ensam. Rädslan hade dittills haft ett grepp om många – på 80-talet hade 30.000 argentinare försvunnit i militärens klor, även det civila styrets kravallpolis hade dödat många protesterande. Nu släppte denna.


En kamp om gatuutrymmet följde, där polisen visade upp hela sin arsenal. Man kom ridande på hästar, svingande batonger. Man kom på motorcyklar, skjutande tårgas och kulor. Man stod på rad bakom sköldar och kravallstaket. I fokus stod Plaza de Mayo, i centrala Buenos Aires mittemot presidentpalatset.

Det slutade med seger för folket: polisen gav upp Plaza de Mayo. Den sittande presidenten, Fernando de la Rua, tvingades fly i helikopter. Efter störtandet av honom följde fyra tillfälliga presidenter, som i snabb takt avlöste varandra.


En huvudparoll i folkupproret var ”Que se vayan todos!” – ”Alla måste gå!”  Misstron riktade sig mot samtliga partier, mot hela etablissemanget, innefattande banker och massmedia.

Efter händelserna den 19-20/12 2001 hölls återkommande cacerolazos varje fredagskväll.

Parallellt med detta skedde en självorganisering, områdesvis. I reaktion mot det tidigare systemet med valda representanter handlade det här om direktdemokrati, där envar fick yttra sig och alla var med om beslutsfattandet. Nyckelordet var ”horizontalidad”, i motsats till det vertikala hierarkiska systemet.

En vändpunkt innebar valet av vänsterperonisten Nestor Kirchner år 2003.

Hans första åtgärd blev att förse de värst utsatta argentinarna med pengar för att kunna överleva, vilket samtidigt gav en injektion till landets ekonomi. Devalvering av den argentinska valutan och ökad argentinsk export resulterade snart i en återhämtning. Under Kirschners presidenttid halverades arbetslösheten. Argentina befriades från skuldberoendet till utländska banker. Alla kontakter med IMF hade brutits, men även IMF-lånen kunde senare återbetalas.

Nestor Kirschner avgick 2007 och efterträddes på presidentposten av sin fru, Cristina Fernandez de Kirschner.

Även Cristina Fernandez har visat prov på ledaregenskaper. Jag hörde genom TV-kanalen Telesur ett tal som hon höll ganska nyligen, på tema las Malvinas. Ögruppen Malvinerna/Falklandsöarna. Hon läste inte efter något manuskript. Det var ett mycket gripande tal, som också fick gensvar från de många församlade argentinarna.

Falklandskriget 1982, och nederlaget mot Thatchers Storbritannien,  förde iofs det goda med sig att den militärdiktaturen i Buenos Airies föll, men kravet på ägandet till denna ögrupp kvarstår från argentinsk sida.

Ändå sedan Argentina blev självständigt år 1816 har det kravet funnits. Även om London sedan tidigare gjorde anspråk på ögruppen, var den obebodd 1816 och 1820 sände Argentina en expedition till öarna. 1833 kom britterna dit och körde iväg argentinarna, med stöd av USA.

Wikipedia:

”Argentina gör ännu efter 175 år anspråk på arkipelagen, och använder det …spanska namnet Islas Malvinas. Argentina hävdar … att landet har övertagit området från den tidigare kolonisatören Spanien.

Britternas främsta argument i konflikten är rätten till självbestämmande, alltså att den nuvarande befolkningen, som till stor del levt där i sex eller fler generationer, är de som har rätt att avgöra frågan. Detta argument menar Argentina enligt internationell rätt ej inbegriper inflyttad befolkning.

Cristina Fernandez arbetar på diplomatisk väg. Hon har nu stöd från i stort sett hela övriga Latinamerika för kravet på Storbritannien att lämna ”la Malvinas”. Den brittiska närvaron, så långt från England, är en ju rest från en gången kolonialtid. Den ses alltmer som en förolämpning mot hela Sydamerika.

Idag får las Malvinas en större ekonomisk betydelse än tidigare, genom de efterfrågade naturresurser som kan finns i området runt ögruppen.

Förbindelserna mellan Storbritannien och ögruppen, på ett avstånd av så många hundratals mil, har inte varit problemfria. Man har klarat sig med hjälp en flygförbindelse från södra Chile. I takt med att britterna vägrar lyssna på de latinamerikanska kraven kan Chile komma att alltmer sluta upp bakom Argentina – och kan britterna möter praktiska svårigheter.

Det unnar jag dem!

Det finns många intressanta filmer på webben om Argentina 2001, t ex denna:

Och denna, om hur det är försöka att överleva utan pengar (20 min, engelsk text).

Denna är på 4 minuter och har engelskt tal.

Tidigare artiklar om Argentina här på bloggen finns här, här och här.

About these ads

9 svar

  1. varför får man aldrig höra om detta på våra mainstreamkanaler ?

    Möjligtvis får man veta att folk demonstrerar, men man får sällan bakgrunden och orsakerna till det. Sedan får man aldrig veta vad som hände sedan, jag kom ihåg att de rapporterade om ekonomisk kris i Argentina och att folk demonstrerade inte mycket mer.

  2. Argentina har en lång historia av omväxlande inflation och hyperinflation. För att få stabilitet knöts peson till dollarn med samma katastrofala resultat som euron för Grekland. I början av 2000-talet tvingades Argentina att släppa dollarn och skriva ner de utländska fodringarna med 80%. Bankerna stängde sina kontor för sedan gå i konkurs och människor blev ruinerade. Värdet på peson sjönk drastiskt och exporten kom igång och ekonomin stabiliserades.
    Latinamerika koloniserades av sydeuropeer och deras vana att skapa inflation tog de med sig till Amerika. 2008/09 blev Argentina tvunget att låna igen och pensionspengar konfiskerades.
    Statsbankrut kan man bara göra en gång. Nästa gång vill ingen investera i landet igen och lånen blir dyrare. IMF fick tilbaka sina pengar men alla andra blev rånade på nästan allt.
    Det var bättre förr för Argentina. På 30-talet var det ett av världens rikaste länder och biff från Pampas var ett begrepp.

  3. Tack för artikeln!

    Komplettering del 2: Den officiella siffran på inflation är nu 10% men den inofficiella siffran för konsumentpriser är 24%.

    http://www.economist.com/node/21548229

    Statsskulden 2010 var mer än dubbelt så stor som 2000.

    http://www.sott.net/articles/show/241259-A-Global-History-of-Debt-By-Region-Map-from-1970-2010

  4. 1930 var Argentina en av världens sju rikaste länder – sen hände något …….

  5. […] lästa inlägg Argentinas krisMänniskor och vargOm migDårhusledamöterAffes serierRätt och felJulia CaesarSkymningslandGreider […]

  6. Intressant och bra artikel, tack för den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 150 andra följare

%d bloggare gillar detta: