Farlig sanning

Det sovjetiska partiorganet hette ju “Pravda”, vilket betyder sanning. Detta inbjöd inte bara till raljerande, det var ett direkt självmål. Den tidningen hade en s.a.s. fördomsfri hållning till just sanningen.

På USA har vi lärt oss att ställa andra förväntningar. Så mycket mer uppseendeväckande blir avslöjandet att när ledaren för det finländska succépartiet Sannfinländarna, Timo Soini,  fick in en debattartikel i Wall Street Journal – då blev den först publicerade versionen censurerad. Någon fick tydligen kalla fötter och centrala moment i artikeln ströks!

I själva verket är det dubbelt uppseendeväckande:

1. Det står i strid med vad vi förväntar oss i det land som mer än andra utger sig för att stå för demokrati och yttrandefrihet.

2. Även givet att WSJ egentligen struntar i demokratiska principer så tar tidningen en hög risk genom sin censur, agerandet betingar ett politiskt pris.  Varför?

Det måste ha varit något “farligt” som Timo Soini förde fram. Han måste ha berört något viktigt och där haft helt “fel” åsikt.

Ämnet var alltså de länder i Europa som hamnat i ekonomiska svårigheter, så att de inte kan betala tillbaka tagna banklån.

• En ingång på det hela blir att länderna levt över sina tillgångar, dess regeringar har bedrivit en ansvarslös ekonomisk politik.

• En annan ingång blir att bankerna lånat ut sina pengar mot ränta. Mot att de tar en risk. När det går snett bör de rimligen ta smällen.

Innebörden av de “räddningspaket” som nu lanserats och lanseras är att olika EU-länder ska hosta fram pengar för att hålla bankerna skadefria. Detta sker ytterst genom att ländernas skattebetalare får betala. På kortare sikt sker det genom att länderna tar lån från de banker som ska räddas.

I korthet är det så jag har uppfattat Timo Soinis budskap. Där hans linje är att riskkapital ska vara just riskkapital. Har bankerna gjort felaktiga utlåningar ska de få stå sitt kast, och om nödvändigt gå omkull.

Här kommer huvuddelen av Timo Soinis WSJ-artikel, i sin ocensurerade version:

VARFÖR JAG INTE STÖDJER FLER RÄDDNINGSAKTIONER

Insolvens måste rensas från Europas system och det måste göras öppet och ärligt.

När jag hade äran att leda Sannfinländarna till valseger i april gav vi ett högtidligt löfte att motsätta oss de så kallade räddningsaktionerna för eurozonens medlemsstater. Dessa räddningsaktioner är konsekvent dåliga för Europa, dåliga för Finland och dåliga för de länder som tvingats acceptera dem. Europa lider av en ekonomisk kallbrand av obestånd, både offentlig och privat. Amputerar vi inte det som är bortom räddning, riskerar vi att hela kroppen förgiftas.

Den officiella visdomen är att Grekland, Irland och Portugal har drabbats av en likviditetskris, där det behövdes tillfälliga kapitaltillskott, varefter allt skulle återgå till det normala. Men denna officiella versionen är en lögn, en som tar de vanliga människorna i Europa för idioter. De förtjänar bättre från politiken och dess ledare. 
 För att förstå funktionen och det verkliga syftet med räddningsaktionerna, måste vi först förstå vem som verkligen drar nytta av dem. Låt oss följa pengarna.

Med risk för att beskyllas för populism, låt oss börja med det uppenbara: Det är inte den lilla människan som får del av det. Henne mjölkar de och ljuger för så att de kan hålla igång detta konkursfärdiga system.

Hon får lägre lön och beskattas högre för att tillhandahålla de pengar som krävs för att hålla igång detta pyramidspel. Under tiden har en slags dödlig symbios utvecklats mellan politiker och banker. Våra politiska ledare lånar alltmer pengar för att rädda bankerna, vilka återgäldar tjänsten genom att låna ut än mer pengar till regeringarna, så att pyramidspelet kan fortsätta.

I en verklig marknadsekonomi bestraffas dåliga val. Men inte här. När det ofrånkomliga fallissemanget hos de överskuldsatta euro-zon-länderna blev uppenbar så gjordes en hemlig överenskommelse.

Istället för att acceptera förluster på osunda investeringar – vilket skulle ha lett till en trolig kollapsen och nationella räddningsaktionen för en del banker – bestämdes att föra över förlusterna till skattebetalarna via lån, garantier och oklara konstruktioner såsom Europeiska Stabilitetsfonden, Irlands NAMA och en rad specialframtagna konstruktioner som får Enron att framstå som enkel.  Somliga politiker förstod detta, andra blev panikslagna och gjorde som de blev tillsagda.

Pengarna gick inte till att hjälpa skuldsatta ekonomier. Det flöt genom den Europeiska centralbanken och mottagarländerna till kassakistor hos stora banker och investeringsfonder.

Vidare, i motsats till den officiella visdomen, så ville de mottagande staterna inte ha denna “hjälp”, inte på detta sätt. Det naturliga för dem vore att medge konkurs och låta de privata långivarna, var de än befann sig, få äta sina förluster.

Så skulle det inte bli. Som före detta finansminister Brian Lenihan  nyligen avslöjade, så tvingades Irland att ta pengarna.  Samma sak hände  Portugals premiärminister José Sócrates, även om han kanske är mindre  benägen än Mr Lenihan att erkänna det.

Varför tvingade Bryssel-Frankfurt genom utpressning dessa  länder att acceptera pengar och ‘återhämtningsplaner’ som  oundvikligen skulle misslyckas? Jo, därför att de behövde behaga de skatteslukande bankerna, som annars kan vägra att dyka upp vid de annalkande spanska, belgiska, italienska, och kanske även franska, auktionerna.

Olyckligtvis för denna ekonomiska och politiska kartell, så fungerar inte deras plan. Redan nu är Grekland, Irland och Portugal ruinerade. De kommer aldrig att kunna spara och växa tillräckligt snabbt för att kunna betala tillbaka skulder som Bryssel har tryckt på dem i namn av att rädda dem.

Och så, utan att ha avlägsnats sprider sig kallbranden. Den spanska fastighetssektorn är mycket större, och den är mindre kartlagd än den i Irland.  Och det är inte bara sparbankerna som har problem. Det finns stora spanska banker där det som ligger under balansräkningens  yta kan vara en zombie, precis som hände i Irland under en tid. Klockan tickar, och problemen kommer inte att försvinna.

Inrättandet av den europeiska stabilitetsmekanismen är ingen  lösning. Det skulle institutionalisera systemet med  förmögenhetsöverföringar från enskilda medborgare till  komprometterade politiker och annars misslyckade bankirer. Det skulle skapa en enorm moralisk risk och förstöra det som är kvar av Europas konkurrenskraftiga bankväsende.

Vissa försvarar ESM, säger att dess användning alltid skulle kräva  enhällighet. Men den nuvarande röran med Portugal visar att eliten i  Bryssel kommer försöka genomdriva enhällighet genom påtryckningar när  det inte går genom övertalning.  Avskaffandet av enhällighet är  bara en tidsfråga. Därefter att vi har en fullfjädrad  skatteöverföringsunion som uppenbarligen är kopplad till Bryssels  anti-tillväxtkorporativism.

Lyckligtvis är det inte för sent att stoppa rötan. För bankerna behöver vi ärliga, allvarliga stresstester. Stoppa den pågående politiskt inspirerade farsen. Få istället parallella bedömningar gjorda av tillsynsmyndigheter och oberoende grupper som aktieägare och akademiker. Lita på, men kontrollera.

Insolventa banker och finansiella institutioner måste stängas, så att systemet rensas från insolvens. Vi måste återställa marknadsprincipen om frihet att misslyckas.

Om några banker rekapitaliseras med skattebetalares pengar, ska skattebetalarna få ägoandelar i utbyte, och hela styrelsen ska sparkas.

Nuvarande planer förstör den reala ekonomin i Europa genom förhöjda skatter och överföringar av rikedomar från vanliga familjer till kassakistor av insolventa stater och banker. En omstrukturering som lämnar ett lands skuldbörda på en hanterbar nivå och uppmuntar en återgång till tillväxtorienterad politik kan leda till en snabb återgång till internationella lånemarknader.