Beröringsångest

Den danske författaren Mikael Jalving fick inte tala på Publicistklubben i Malmö, eftersom ha tidigare talat på ett möte för svenska nationalister. 

Ur Politiskt Inkorrekt” den 20/3 -11:

”…dess ordförande, journalisten Per Svensson, vägrat låta Jalving besöka Publicistklubben för att diskutera det svenska debattklimatet med utgångspunkt från hans nyligen utgivna bok, ‘Absolut Sverige – En resa i tystnadens rike’. Ett beslut Svensson motiverar med att Jalving några dagar innan talat på ett seminarium arrangerat av nationaldemokraterna.”

Jalvings kommentar:

”Jag hade ju redan fått en inbjudan att komma till Malmö och tackat ja.  Jag reste mycket i Sverige förra året när jag höll på med min bok, men trots att jag kände till den svenska politiska och kulturella mentaliteten så … jag kan väl säga att detta bekräftade mina misstankar och bevisade att det jag skriver i boken är sant.”

”Det illustrerar den mekanik som träder i kraft i Sverige när man pratar med dem man inte får prata med – men vad är det då för idé att endast diskutera med folk som tycker likadant som en själv? Talet jag höll hos nationaldemokraterna var för övrigt exakt det samma som jag skulle hålla på Publicistklubben i Malmö.”

Det här visar på ett genomgående och allvarligt problem i Sverige, kulturellt och politiskt: beröringsångesten

Är personen eller gruppen X peststämplad, då kan man inte träffa eller på något sätt kommunicera med X.

Det hela är dessutom smittsamt. Den som haft samröre med X blir själv oberörbar – som fallet Jalving visade.

Till bilden hör att själva peststämplingen från början kan ha skett på mycket lösa grunder, som fallet Blågula frågor visar.

I praktiken har det visat sig räcka med opponerande mot mångkulturprojektet. Då är vederbörande ”högerextremist” och alla politiskt korrekta vet vad som gäller:

”- Vårt mål är… att ringa in och marginalisera extremister, hålla dem borta från det legitima politiska samtalet.”

David Goldman från ”Hatewatch”

Spontant minns jag tre exempel på detta, i samtliga fall beträffande svenska EU-kritiker, vars insatser i den debatten jag har uppskattat. I alla tre fallen blev det samma typ av undvikande, när jag ville ha intervjuer för BGF eller SVIC med:
Sören Wibe (S)
Björn von der Esch (KD)
Jonas Sjöstedt (V)  

Ingen ställde upp.  Tydligast var Wibe, han kunde inte ens fortsätta en e-post-korrespondens efter att han fått klart för sig att jag var invandringskritiker. Med von der Esch kom jag så långt som till en träff i riksdagen, men beträffande en tidningsintervju skulle han ”återkomma”.

Vad ligger bakom denna hållning, som de tre EU-kritikerna visade prov på? I princip kan den tolkas på två olika sätt:

1.  Det handlar om deras egen övertygelse.

Antingen att de tycker direkt illa om invandringskritiker, att de ser det som att en intervju skulle gagna en icke önskvärd politikinriktning eller att de är rädda för att komma under dåligt inflytande.

2. De har själva ingen särskild övertygelse.

De gör bara en taktisk eller realpolitisk bedömning, av att de kan få obehag efter en intervju – bli anklagade för att ”spela rasister i händerna”, ”ge främlingsfientliga en plattform”, osv.

För egen del skulle jag ställa upp för intervju i vilken tidning som helst. Mitt enda krav skulle vara att inte bli felciterad, att man inte medvetet missförstår vad jag säger.

I princip ställer jag också upp som kolumnist i varje tidning som vill ge mig utrymme, så länge jag har friheten att där skriva vad jag själv vill.

Goldman- och Expo-hållningen rymmer en märklig logik. De mest extrema ståndpunkterna förutsätts med automatik vara de starkaste, de som vinner spridning om människor får kontakt med varandra.  Människor med nyanserade ståndpunkter förutsätts sakna integritet – vid kontakt med extrema ståndpunkter faller de pladask för dessa.

Jag kan inte annat än instämma med Mikael Jalving: det måste vara tillåtet att kommunicera även med dem som har andra åsikter än en själv.

Mina egna uppfattningar håller för en prövning, det är jag övertygad om.  Skulle det ändå visa sig att så inte är fallet, då byter jag uppfattning.

Svårare än så behöver det väl inte vara.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 148 andra följare