Sedan mina skalloperationer i somras har det ju blivit ett antal filmer, men ingen längre och av tidigare Millt-sagt-modell. Nu har jag åter fått ur mig en sådan, och det känns bra!
Den nya filmen heter ”GAMMAL I SVERIGE. Del 1: Pensioner”.
Planen är att denna film senare, kanske redan i sommar, ska följas av ”GAMMAL I SVERIGE. Del 2: Omsorg”.
Den nu aktuella filmen tar upp dels försämrade och låga pensioner, dels orättvisor och hur det för många svenskar inte lönat sig att arbeta.
Oavsett detta och avsett diverse oegentligheter i hanteringen av ATP-systemet kvarstår utmaningen idag att klara en produktion och samhällsekonomi som kan fortsättningsvis möjliggöra drägliga pensionsnivåer.
Det talas om att höja pensionsåldern, men varför kommer inte fler unga ut i arbetslivet?
Två bra böcker har jag haft till stöd vid utarbetande av manus. Det är Joel Dahlbergs ”PENSIONSBLUFFEN” och
”Varje angrepp mot rikets frihet och självständighet skall mötas med vapen. Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt. Sverige vill försvara sig, kan försvara sig och skall försvara sig”.
”Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen. Det är på dig det beror – Din insats, Din beslutsamhet, Din vilja att överleva. Vi ger aldrig upp!”
”Att aktivt deltaga i motståndsrörelsen kräver mod och goda nerver. …Ge inte fienden något som helst bistånd utöver humanitär hjälp. Avstå från personligt umgänge med honom. Lämna inte upplysningar om det svenska totalförsvaret. Delta inte i propaganda mot Sverige. Motarbeta den i stället.
1 § Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd och skingrar den sig ej på myndighets befallning, dömes för upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst fyra år och annan deltagare i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst två år….”
”En vän på Facebook skrev:
Tänk om samhället för en gångs skull svarade på det sätt som det anklagas för att göra, dvs med det våld som situationen kräver! Inga dialog-poliser, ingen grillning eller liknande, utan in och lösa uppgiften med det våld som krävs. Tårgas och gummikulor om det behövs. De ansvariga grips och ställs inför rätta. Och skadestånd ska utdömas. .. Och dra för djävulen in alla bidrag till föreningar som inte samarbetar med ‘det svenska civilsamhället’!”
”Lagen gäller … lika för alla. Den gäller oavsett vilken bakgrund brottslingarna har, hur illa de än mår, vilka trauman de än har, vilket land de än kommer ifrån, vilken hårfärg de än har och vad de än anser om hur det svenska samhället behandlar dem.”
Kan krig vinnas genom att ständigt bara slå till reträtt?
Ur Dispatch International nr 21, i maj 2013:
”Kvällen efter att fyra poliser skadades – en av dem blev svårt misshandlad – i Stockholmsförorten Husby, framträder en talesman för närpolisen i tv och låter en muslim beskylla polisen för mord, utan att säga emot.”
”Istället för att säga att den svenska polisen givetvis inte begår mord, nöjer sig polismannen med att ödmjukt säga att saken nu undersöks. Och sannerligen om inte polisen också har lämnat in en anmälan mot poliser som i stridens hetta har använt ‘rasistiska’ uttryck mot upploppsmakarna. Det kan antagligen förklara med att de sett hur vandalerna har uppfört sig.
Men i den svenska pressen är problemet inte vandalerna och angriparna. Dagen efter det att upploppet började i Husby, hade den svenska pressen fullt upp med att kritisera polisen och det svenska samhället, som inte har löst de ‘sociala problemen’… kan ansvaret nämligen inte ligga hos lagbrytarna, utan måste skyllas på att svenskarna har behandlat dem dåligt.”
”De svenska oroligheterna har nu nått en sådan dimension och en sådan grad av koordination att de omöjligt kan vara spontana. …när denna generalstab dagen efter de första våldsamheterna i Husby förstår att det officiella Sveriges reaktion är bortförklaringar, ursäkter, beklaganden och allmän reträtt, ... Helt logiskt bredde offensiven ut sig till Tensta, Kista och Rinkeby 21 maj, med bomber och bränder.
När fienden har dragit sig tillbaka ger man till angrepp – det har genom tusentals år varit elementär kunskap för militärteoretiker. Men denna insikt har ännu inte nått Sverige.
Det har heller inte gått upp för landets ledare att intifadan förebådar det slutliga sammanbrottet för svensk invandringspolitik…”
Först kravaller i Husby, sedan står stora delar av Stockholm i lågor. Hur förklara detta? Var ligger ansvaret?
1. Ett primärt ansvar ligger självfallet på dem som förstör och skadar andra människor.
2. Ett medansvar hamnar också hos dem som befinner sig på plats och hindrar polisens arbete.
3. Ett medansvar hamnar vidare hos dem som hyser förståelse för våldsverkarna och ylar med dem i deras polishat.
Den första av dessa grupper utgörs, vad jag kunnat uppfatta, helt av personer med utländsk bakgrund. Detsamma lär i huvudsak gälla för de andra två grupperna.
Åtminstone två distinktioner bör dock göras:
• Invandrare i allmänhet bär inget särskilt ansvar för våldsutvecklingen.
• Å andra sidan finns en hel del svenskar som gör det – ja, dit kan räknas tongivande både politiker och mediafolk.
Carl Lundström hade en tankeväckande text på Fria Tider den 22 maj. Han skriver bl.a:
”För att skapa en brottslig pöbel behövs en moralisk ursäkt och för den behövs det uppviglare. Ursäkten kan vara dålig men den behövs och en skicklig uppviglare måste bygga upp ett ‘ressentiment’ under lång tid innan en gnista kan få krutet att tända. Och ressentiment mot Sverige och svenskarna har den sittande svenska överheten bjudit på i överflöd.
Invandrare i Sverige blir dagligen informerade om hur viktiga de är jämfört med svenskarna. Dessutom får de höra att svenskarna är smygrasister som lismar medan de i själva verket hindrar invandrare från att få arbete och lyckas i livet.
De får höra att genom Förintelsen i kombination med malm- och transittrafiken under andra världskriget är de äldre svenskarna medskyldiga till oerhörda massmord. Om de yngre svenskarna inte hålls i tukt och förmaning kan det alltså sluta med gaskammare och inget våld kan vara för grovt för att hindra detta.
Att de historiska bedrifter svenskarna kan hänvisa till är gamla och vedervärdiga – det säger t.o.m. deras egna museiguider. Deras kultur är tråkig, det tycker de själva också. Och sitt välstånd har svenskarna fått genom att profitera på andras krig och genom att utnyttja invandrare till arbeten som de är för lata att göra själva.
Inte konstigt, tycker invandrarna, att svenskarnas egna valda politiker alltid tar parti för invandrare när det är gruff mellan dem och svenskar. Inte undra på att svenskarnas armé övar för att underkuva svenskar, som är oroliga för jihadister, istället för att öva på att underkuva jihadister, som armén gör därhemma. Svenskarna skäms över sig själva, och de har uppenbarligen anledning. De borde ju veta. Ministrarna kallar den äldre generationen för ‘köttberg’ och rektorerna säger att ‘invandrarbarnen är Sveriges framtid’. Så flytta på er! Nu har vi växt upp. Varför skall vi respektera er, när ni själva inte gör det?
För det fjärde: En pöbel utan verklig moralisk rätt är trots allt svår att uppvigla, om luntandet och våldet kan få negativa konsekvenser för den enskilde. Även unga invandrare i Husby tänker på konsekvenserna av sitt handlande. Och konsekvenserna, dem vet man inget om förrän efteråt. Men det finns ett sätt att bedöma: Man kan se på hur det gick för föregångarna, pionjärerna så att säga. Har de som tidigare begått brott av politiska eller halvpolitiska skäl blivit hårt straffade eller utvisade? Här ger historien lugnande besked. Brott som överheten gillar skall man inte dra sig för att begå. Från vissa brott kan man bli förlåten ganska omgående och en del lönar sig.”
Svenska poliser kläms nu från flera håll:
• På fältet riskerar de livet, genom risken att träffas av gatstenar eller annat, från personer som inget hellre vill än att döda en polis. Flera poliser har redan skadats.
• Våldsverkarna kan gömma sig i folksamlingar både före och efter ett utfall, de kan också påräkna hjälp från andra vid polisgripanden.
• Efter ingripanden kritiseras polisen med automatik för övervåld, från både journalister och boende i ”förorten”.
Hur skulle du eller jag då reagera, om vi vore poliser? Vi skulle naturligtvis ta ett antal steg tillbaka, och känna: varför riskera mitt eget liv och sedan bara få skit för det?
Kanske är det stadiet nu passerat, där det ska läggas på polisen att försöka hantera en situation, som den nu uppkomna. Jag tror att SDU har rätt, när man förespråkar insättandet av militärpolis.
Det bör kombineras med kännbara konsekvenser för de mest aktiva våldsfigurerna, och deras familjer.
Här finns en del uppslag att hämta från Frankrike, i denna text från Inger-Siv Mattson, brev till Kjell Albin Abrahamsson på SR:
”I tisdagens Ring P1 påstod Kjell Albin Abrahamsson att kravallerna i Husby var en ‘unik händelse.’ Antingen beror detta påstående på okunnighet eller är en eftergift till den politiska korrekthet som ersatt saklighet och opartiskhet i public-serviceradion så fort det gäller invandring och mångkultur.
Har programledaren verkligen inte hört talas om alla tidigare upplopp med bilbränning, nerbrända skol-, daghem- och fritidsgårdar, stenkastning mot polis och räddningstjänst mm mm i Malmö/Rosengård/Herrgården/Seved, Södertälje/Ronna, Göteborg/Hammarkullen/ Bergsjön, Uppsala/Gottsunda, Stockholm/Tensta/Rinkeby med flera områden med s k ‘sammansatt befolkningsstruktur.’ ?
I sin egenskap av utrikeskorrespondent borde hr Abrahamsson dessutom känna till upploppen i Paris förorter – bl a Clichy-sous-Bois – som 2005 snabbt spred sig till flera andra franska städer som Cannes, Le Havre, Rouen m fl.
Upprepade kravaller har även ägt rum i Storbritannien – i bl a Birmingham, Manchester, Liverpool och Bradford. Liksom i Nederländerna och Belgien. I Tyskland har bl a och i synnerhet invandrartäta Neukölln i Berlin drabbats – en stadsdel där ‘många ungdomar varken talar riktig tyska eller behärskar sitt modersmål’ som SvD:s reporter Tomas Lundin konstaterade i SvD den 9 november 2005.
I samma artikel fruktade den f d ordföranden i EU-kommissionen Romano Prodi att ‘det bara var en tidsfråga innan kravaller och gatuvåld bryter ut i italienska städer.’
För några år sedan förutsade Frankrikes dåvarande Brysselambassadör Christian Lambert ‘Europas ofrånkomliga självmord.’ ‘Utvecklingen’ har dessvärre gett honom rätt. Någon ‘unik händelse’ är kravallerna i Husby alltså inte!
Tillägg för programledarens kännedom
President Chriac krävde att Frankrikes ledare skulle möta ligisterna genom att vara ‘fasta och trogna Frankrikes värderingar’ och införde omedelbart undantagstillstånd som förlängdes till tre månader: Han uppmanade upprorsmakarnas familjerna att ‘utöva sin föräldraauktoritet och ta sitt ansvar för ungdomarna’ samt hotade med sanktioner mot upprorsmakarnas familjer.
Borgmästaren i en av de värst drabbade förorterna - Georges Tron - meddelade att socialt stöd skulle dras in för familjerna till dem som dömts för upplopp i hans kommun.
Nicolas Sarkozy – då inrikesminister – gav order om att de som dömts för delaktighet i upploppen och inte hade franskt medborgarskap – många befann sig nämligen illegalt i landet – skulle utvisas. Även de som var födda i Frankrike men hade föräldrarnas nationalitet skulle utvisas. ’När man har äran att ha ett uppehållstillstånd ska man inte provocera fram urbana oroligheter’. fastslog Sarkozy.
Senare slog han fast att ‘hederligt folk måste kunna fira /nyår/ utan att förgiftas av en minoritet som vill utså terror genom gangsterfasoner, den starkares rätt och våldsanvändning.’
I Sverige var dåvarande statsminister Göran Persson givetvis kritisk mot de franska åtgärderna. ‘Jag är förvånad över ordvalet, inledningsvis och även fortsättningsvis. Det finns en oförsonlighet i attityden av det slaget att jag inte tror att det leder fram till en dialog. Det finns en berättigad kritik av det franska samhället och den möter man inte med den typen av uttryck som Sarkozy använde.’ Sverige väljer som bekant alltid ‘en annan väg’ än övriga Europa!”
Det som händer i Husby har inget med etnicitet att göra, det är en ”klassfråga” förkunnar nu Göran Greider.
Den tesen väcker ju frågor.
Om det är som Greider hävdar – varför sker detta bara nu och där, att poliser misshandlas och man sätter upp som mål att döda en svensk polis? Så har det väl aldrig varit tidigare i Sverige, att man rutinmässigt bränner upp bilar?
Konsekvensen av Greiderlinjen blir att inga lärdomar beträffande invandringspolitiken finns att dra av det inträffade. Den kan fortsätta som hittills.
Erik ”myten” Ullenhag intervjuades igen i radion i morse. Vad har han att komma med, annat än en upprepning av redan slitna floskler? 7-klövern har ju haft regeringsmakten i Sverige alltsedan asyl- och anhöriginvandringen från andra världsdelar började ta fart på 1980-talet. Vilka åtgärder skulle den nu kunna vidtaga, som den inte redan prövat?
Vad säger att den fortsättningsvis plötsligt skulle kunna lyckas med vad den under så många år misslyckats med?
”Mer resurser”löd det unisona mantrat under den senaste partiledardebatten i TV. Problemet med den linjen är dubbelt:
A. resurserna är begränsade, behövs till så många olika angelägna ändamål
B. mer resurser löser inte problemen, det blir som att ösa in dem i ett stort svart hål.
Ungdomar i allmänhet har nu svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden. I synnerhet gäller detta de som presterat dåligt i skolan – självfallet!
Och i skolan presterar man dåligt om man ofta frånvarar från lektioner, och när man närvarar i klassrummet mer ägnar sig åt att störa undervisningen än att ta del av den.
Varje individ har ett eget ansvar för hur man gör, men Greider nuddar med sitt resonemang om klass vid något viktigt. Det finns även orsaker på makronivå.
Där handlar det dock inte bara om klasstillhörighet utan också om just etnicitet. Den genomsnittliga intelligensnivån i Afrika och arabvärlden är påtagligt lägre än i Sverige. Det blir ett arv som man bär med sig, när man flyttar hit.
Husbykravallerna påminner oss om att de politiskt korrekta är utan kompass. De saknar ett recept för att lösa de problem som deras invandringspolitik har skapat.
Ett minimum borde vara att nu få stopp på vidare problemgenerering.
Och på tal om intelligens: kan ett mått på sådan ses förmågan att ta inryck av verkligheten, lära sig av misstag och lägga om kursen vid behov?
”Vi kunde inte stillatigande åse hur Sverige monterades ned bit för bit. Vi ville riva bort den tjocka slöja av tystnad som låg över invandringspolitiken och sprida fakta som få kände till och ingen talade om. Allmänheten hade rätt att få veta vad som pågick i deras land.”
”Vi skrev. Ingen bad oss skriva. Vi valde det själva. Men hade vi egentligen något val?
Vi var våra egna arbetsgivare. Ingen bestämde över vårt skrivande. Ingen hummande redaktionschef sa att det där måste vi stryka, det är för kontroversiellt.
Vi arbetade nästan jämt. Vi arbetade gratis för sanningen har ingen timlön. När andra kopplade av eller gjorde roliga saker arbetade vi. Varje dag som almanackan gav nötte vi våra stolar och datorer. Vi slet som besatta med den uppgift vi hade förelagt oss. Vi ville bli färdiga någon gång. Det skulle dröja innan vi förstod att vi aldrig skulle bli färdiga. Uppgiften skulle överleva oss.
Det var våra motståndare som hade resurserna. Tusentals journalister satt dagarna i ända upptagna med att ljuga för svenska folket mot feta löner och ryggdunkningar på twitter från sina lika förljugna kolleger i klubben för inbördes beundran. Politiska partier, tankesmedjor och lobbyorganisationer hade miljarder i ryggen. Men vi hade någonting som de inte hade: sanningen.
Det var sanningen som höll oss igång. Vi visste att ingen människa och inget politiskt system som bygger sin existens på lögner varar för evigt.”
”Det Sverige vi nu levde i var så väsensskilt från det vi hade vuxit upp i att det inte kunde vara samma land. I andra länder vårdade man minnena av sitt förflutna. I Sverige förnekade man landets existens och svensk kultur. Man svärtade ner historien. Vi fick tidigt veta att vi inte hade något fosterland. Sverige fanns inte. Man skulle skämmas över att vara svensk.
Vi vägrade skämmas. Skammen var inte vår.
Propagandan hade ett bestämt syfte: att sudda ut det förflutna ur våra medvetanden. Vi skulle glömma att det någonsin hade funnits. Vi skulle verkligen tvivla på våra egna minnen. Historierevisionisterna hade tillskansat sig tolkningsföreträdet, och vi hade tyst låtit det ske. Vi skulle inte minnas det land som vi hade varit en del av, och det gjorde oss djupt sorgsna och förbannade. Om vi inte hade någon backspegel kunde vi inte få en mätstock för nuet och det skeende som pågick. Men det var heller inte meningen.”
”Vi trodde att människor skulle vilja veta. Att de skulle vara mottagliga för fakta. Vi kunde med fakta och statistik visa svart på vitt: så här är det. Vi kunde inte förstå varför människor hade så träskalligt svårt för att ta till sig fakta. Det tog lång tid innan vi insåg att människor inte ville veta. De ville hellre vara kvar i sina livslögner och illusioner. De ville känna sig som goda människor. De ville tro att Sveriges resurser räcker till för alla i hela världen. Finns det hjärterum så finns det stjärterum.
Vi ville ha kvar vår tro på människan. Men det blev svårare och svårare. Det tog några år innan vi insåg att människan var sin egen värsta fiende och ville fortsätta vara det.”
Ur kommentarsfältet, signaturen ”Cavatus”:
”Men vi blir fler och fler. Uppdrag Granskning i onsdags har fått flera av mina vänner att vakna upp när de insåg hur media ljuger och förvränger. Jag tror att när pk-korthuset väl fallet kommer det att gå lika fort som för Berlinmuren. Kartan kommer snabbt att ritas om och nya tider stundar då vår egen sak kommer att få diskuteras.”
