Väntat

Håkan Juholt ville att folkomröstingsresultatet från år 2003 skulle respekteras, dvs nej till att Sverige skulle anslutas till EMU och Eurosamarbetet. I konsekvens med detta var han också motståndare till att Sverige nio år senare skulle anslutas bakvägen, eller förbinda sig att slussa över miljarder av svenska skattemedel in i ett stort svart hål.

Som socialdemokratisk partiledare sade Juholt nej till Europakten. Han blev den s-ledare suttit kortast tid på sin post.

Vem skulle komma att efterträda Juholt? Det gick som väntat – precis som jag och många med mig befarat blev det en anhängare till Europakten.

Stefan Löfven var ett i sammanhanget ”säkert kort”.

Inför folkomröstningen om EMU 2003 tillhörde han den förlorande ja-sidan. På en intervjufråga blev Löfvens svar att Sverige redan ”väntat” länge med att ansluta sig:

Fråga:  Varför är det så bråttom att rösta och ta ställning för EMU nu? Är loppet verkligen kört för att vi inte går med?

Svar:  Vi har väntat i flera år nu och vet att euron fungerar samtidigt som vår ekonomi och lönebildning fungerar. Det är rätt tid, vi förlorar på att stå utanför och kommer att få vänta upp till tio år om vi säger nej nu.

Jag satte ihop en kortfilm:

Det sägs om Stefan Löfven, att han inte är någon retoriker. Frågan är hur mycket han är av tänkare.

För nio år sedan såg han det alltså som att Euron fungerade bra. Ser han det fortfarande som att Euron fungerar bra?

• Om han gör det, varför behövs då denna Euro-pakt?

• Om han inte gör det – finns då några lärdomar att dra, av Löfvens tidigare missbedömning?

Är Löfven överhuvudtaget den typ av person, som vill lära av misstag? Anser han rentav fortfarande att Sverige ska helt ansluta sig till Euron?

Det där med retorik och tänkande har kanske inte så stor betydelse.  Viktigare är lojalitet gentemot uppdragsgivarna.

Något säger mig att Stefan Löfven kommer att slippa besvärande drev i svenska massmedia.

Stefan Löfven hävdar att Sverige nu behöver en ”socialdemokratisk” politik, men vad skiljer en sådan från moderat politik?

I allt väsentligt har ju de två partierna samma agenda: ekonomisk ”tillväxt” och resursslöseri, massinvandring och orättvisor, svällande byråkrati och skenande skatter.

Med ”change”-kandidaten Barak Obamas tillträde som USA-president tydliggjordes som aldrig förr att det i USA inte spelar någon roll vilket parti som vinner val eller vilken person som besätter presidentposten. Bakom alltihop finns hela tiden en skuggregering med den egentliga makten.

En motsvarande situation är nu på väg i Sverige, med expressfart. Ett ersättande av en Reinfeldt med en Löfven på statsministerposten i Sverige skulle sakna praktisk betydelse. Politiken blir i allt väsentligt densamma.

PS

Påminner även om denna video!

Tom stol eller tom tallrik?

En tom stol eller tomma butikshyllor och tomma mattallrikar? Det är frågan.

I sin argumentering för svensk anslutning till EU:s finanspakt återkommer regeringsföreträdare till att om vi inte går med, så kommer en stol att stå tom. Därmed tappar Sverige inflytande. Finansminister Anders Borg har uttryckligen talat om att här värna ”svenska intressen”.

Det mest givna och självklara av svenska intressen är väl att inte dränera vårt lands ekonomi, att inte sticka in huvudet i snaran så att vi för obestämd tid blir skyldiga att överföra miljarder och åter miljarder av svenska skattemedel för att rädda euron och diverse banker.

Förvisso är det det skrämmande perspektiv som ligger framför oss.  Vårt lands ekonomi är sammanflätat med ekonomierna i andra EU-länder. Om euron rasar så får det katastrofala ekonomiska konsekvenser även för Sverige.

Problemet är att euron i längden förmodligen inte kan räddas, även om Sverige bidrar med 100-tals och 1.000-tals miljarder kronor i stöd. Effekten av dessa överföringar blir då bara att Sverige hamnar i ett än svårare utgångsläge än om inga överföringar gjorts.

Talet om Sveriges ”välskötta ekonomi” ska nog också tas med ett kilo salt.

• Under ett antal år har vi ju s.a.s. sålt bordssilvret, gjort oss av med ett stort antal statliga företag. Det är intäkter som kan fås bara en gång.

• Dessutom ligger en bostadsbubbla framför oss, som kan få brutala konsekvenser.

Så här skriver Björn Forsberg i boken ”Omställningens tid” (en bok jag senare ska återkomma till!):

”Vårt land har haft en internationellt sett mycket hög prisuppgång på fastigheter sedan slutet av 1990-talet… De svenska hushållen tillhör de högst belånade i världen och risken är stor för att Sverige snart befinner sig i en lika allvarlig skuldkris som andra europeiska länder.”

Anders Borg och hans regeringskollegor har tagit på sig stora skygglappar, om de föreställer sig att den nuvarande finanskrisen är något tillfälligt och övergående, att det är bara en tidsfråga, innan allt kommer att ha återgått till vad vi lärt oss betrakta som normalt.

Sanningen är tyvärr mycket obehaglig, vilket kan förklara att så många – även höga politiker – blundar för den.

Men det som vår generation och alla vi nu levande i västländer vant oss vid att betrakta som normalt är i historiskt perspektiv fullständigt onormalt och bara en kort parentes. Det bortre parentestecknet är nu passerat. Det är därför vi har denna kris.

För vad är egentligen pengar? Det är skuldsedlar.  Tillgång till pengar kan översättas till ett innestående krav på varor och tjänster.

Återbetalning av skulder förutsätter fortsatt ekonomisk tillväxt.

Men tillväxtens tid är nu förbi, oåterkalleligen. Varför?

Tillväxt kräver tillgång till stora mängder billig energi. Men oljeutvinningen har nu passerat sin kulmen. Även vid stigande oljepriser kan inte mer olja utvinnas varje år än vad som nu sker.

Björn Forsberg:

”I en tid när brist på naturresurser sätter stopp för ekonomisk tillväxt är en tillväxtstimulerande expansiv politik dömd att misslyckas. Följden blir istället att länder försätter sig i en ännu värre skuldkris.”

Det ”väntar ingen tebjudning”, konstaterar Forsberg när han citerar vad tyska försvarsmakten år 2010 skrev om oljetoppens följder:

”Investeringarna minskar liksom förmågan att betala lån. Detta leder till finansiell krasch, förlorat förtroende för valutor och ett sammanbrott för varuleveranser då handel inte längre är möjlig.  Vi får ekonomisk kollaps, massarbetslöshet, statskonkurser och sammanbrott i infrastrukturen. Slutresultatet blir svält och total systemkollaps.”

Så – med detta perspektiv – vad blir en ansvarsfull politik?
Hur tas svenska intressen här bäst tillvara?

Storfiskare och röstfiskare

Kära läsare!

Lyssna först på denna storfiskar-låt av Thore Skogman – du kan börja 30 sekunder in i låten, men lyssna sedan någon minut för att komma i stämning.

Det ämne som Thore Skogman här berör är ju ett allmänmänskligt problem, nämligen vårt förhållande till sanning och lögn.

För egen del vill jag – åtminstone i normalfallet – hålla mig till sanningen. Som bloggare kan jag därvid känna mig litet privilegierad: skrivande ger ju tid att både tänka efter och att ta reda på nödvändiga fakta (dvs där myndigheter inte mörkar, så de bara inte blir tillgängliga).

Annorlunda kan det vara för politiker – i debatter eller vid uppvaktningar från massmedia kan det gälla att snabbt ge uppgifter och leverera påståenden.

Ska man som politiker vinna röster gäller det också att inge förtroende. Och man får helst inte låta alltför tveksam eller eftertänksam. Bäst intryck gör den som omedelbart vet bäst.  Allt i linje med den mest omhuldade av alla ambitioner bland politiker: att bli mer ”tydlig”.

Här man kan som vanlig dödlig bli förvirrad och nästan få litet av komplex: hur kan dessa personer i varje läge vara så tvärsäkra, hur kan de veta så mycket?

• Ligger förklaringen i att det politiska systemet lyckats vaska fram en intellektuell elit, en hjärntrust med närmast övermänsklig kapacitet?

• Eller ligger förklaringen i den svällande byråkratin, det växande regeringskansliet? Som gör att ministrar bakom sig har en hel stab av politiskt sakkunniga, som servar dem med skarpa analyser och aktuella fakta?

Det generöst tilltagna partistödet gör att även oppositionspolitiker kan få tillgång till mycket av expertis och politisk spetskompetens.

Inte desto mindre gav s-ledaren Håkan Juholt mitt i allt detta ett intryck av att vara ganska mänsklig, Gång på gång kunde massmedia beslå honom med att i stundens hetta ha sagt mer än vad han faktiskt hade täckning för.

Vilken kontrast mot moderatledaren Fredrik Reinfeldt!

Men plötsligt rasar min värld samman!

På webbsidan ”Avpixlat” läser jag om en serie lögner som Fredrik Reinfeldt genom åren levererat:

”Det är inte bara Håkan Juholt som har en flexibel relation till sanning och fakta. Även statsminister Fredrik Reinfeldt förvanskar sanningen när det passar honom.”

”Tidningen Dagens Apotek berättar att statsminister Fredrik Reinfeldts påstående att den större delen av apoteken finns kvar hos Apoteket AB inte stämmer då 70 procent av de svenska apoteken numera drivs av privata företag.

Bara en dag tidigare fick Fredrik Reinfeldt rött ljus i Svenska Dagbladets faktakoll sedan han hävdat att Sverige var ensamma om att ha ett överskott i Europa både 2010 och 2011. Fakta är att  Sverige faktiskt inte hade ett överskott 2010.

Februari 2010: ’100 000 fler är sysselsatta jämfört med när den regeringen tillträdde 2006.’
  Reinfeldt räknade inte in befolkningsökningen eller att man ändrat åldersgrupp från 16-64 till 15-74 år. Finansminister Anders Borg fick förklara snedsteget för TT.

Januari 2010: ‘(högre skatt för pensionärer är) ganska spritt i utvecklade länder.’
  I SVT:s Agenda proklamerade Reinfeldt att det inte är något ovanligt att pensionärer får betala högre skatt än löntagare. När Pensionärernas riksorganisation, PRO, lät forskare göra en internationell jämförelse var det dock bara i Sverige som situationen såg ut så.

Mars 2009: ’Vi inrättade en CO2-skatt i Sverige 1991. Det var mycket klokt av den dåvarande borgerliga regeringen att inrätta denna.’
 Reinfeldt hävdade detta under en debatt i riksdagen. Faktum är dock att lagen om CO2-skatten trädde i kraft den 1 januari 1991 efter en proposition från den dåvarande socialdemokratiska regeringen.

Oktober 2010: ‘Stora förändringar, likt sjukförsäkringsreformen, kan leda till att enskilda drabbas av orimliga och icke avsedda konsekvenser. Det är viktigt att vara ödmjuk inför detta. Regeringen kommer fortsatt att följa utvecklingen. Vi kommer att se över om regelverken och deras tillämpning fått icke avsedda konsekvenser för enskilda individer.’


Citatet är hämtat ur regeringsförklaringen den hösten. Senare avslöjades det genom en hemlig PM från socialdepartementet att den ansvarige ministern Christina Husmark Pehrsson varnat för flera av effekterna av ändringen i sjukförsäkringen men blivit överkörd.

Januari 2011: ‘Sedan vi tog över 2006 så har det inte skett några vidgade inkomstklyftor.’


I Sveriges Radio hävdade statsminister Reinfeldt att klyftorna inte ökat. En rapport från OECD visade dock att Sverige, Tyskland och Danmark var de länder där inkomstskillnaderna ökade mest 2000-2010.”

Här klarnar alltså bilden: i själva verket drar politiker systematiskt till med både halvsanningar och direkta lögner.

Kanske spelar massmedia här en dubbel roll:
- i en änden framtvingar media detta besserwissrande, genom sitt forcerade tempo.
- samma tempo gör det som hände i förrgår till forntidshistoria, och korten synas aldrig.

Med Håkan Juholt blev det som bekant annorlunda, men han hade ju gått emot ett svenskt ja till Europakten.

SAMMANFATTNINGSVIS  kan konstateras att Fredrik Reinfeldt är inte bara en ”storfiskare”, han är också själv en stor fisk -  en påtagligt  ful sådan. Hans problem ligger inte bara i detta notoriska ljugande.

Mer om lögner i massmedia:
http://www.youtube.com/watch?v=UF-vmcaI_mk